ORTOPEDISK MEDICIN (OMI, Orthopaedic Medicine International)

 

Ny kunskap, ny teknik och hårdare krav gör att diagnostiken och behandlingarna hela tiden förbättras.
Äldre teorier måste ständigt omvärderas och det visar sig då och då att det vi tidigare trodde inte alls stämmer.

 

Att ställa rätt diagnos är en förutsättning för att kunna välja så lämplig behandling som möjligt. Allt går att behandla, frågan är om behandlingen påverkar orsaken till besväret eller bara lindrar symtomen. Anamnesen (”patientens egna redogörelse av hur en sjukdom utvecklats”) och de kliniska testerna leder till diagnosen.

Modern och seriös diagnostik bygger på att utföra olika objektiva tester, testerna bör i sin tur vara så tillförlitliga som möjligt. En standardiserad undersökning gör att risken att ”missa något” minimeras och samtidigt minskar även risken att bedömningen ska färgas av undersökarens ”förutfattade mening”.

Palpation (att känna med fingrarna) har tex visat sig ha dålig tillförlitlighet. Om man ska testa blodtrycket skulle man rent teoretiskt kunna känna efter med fingertopparna men vill man ha ett pålitligt resultat så testas trycket med en blodtrycksmanschett. Ska man undersöka muskler, leder, ledband, senor och nerver ska också pålitliga tester utföras.

 

Enkla förklaringar som tex att en kota ”ligger fel” är lätta att ta till sig men stämmer i princip aldrig. Smärta är det huvudsakliga besväret hos de flesta som söker sjukgymnast men det är sällan så enkelt att besväret sitter där det gör ont. Det finns alltid asymmetrier, ofta smärtsamma delar och ömma punkter på kroppen som inte behöver ha något med grundorsaken till besväret att göra.

Ortopedisk medicin är diagnosticering och ickeoperativ behandling av rörelseapparatens mjukdelar; muskler, senor, ledband, leder, ledkapslar, bursor samt skador i nacke, bröstrygg och ländrygg 

Inom ortopedisk medicin går de kliniska testerna ut på att med så få och så objektiva tester som möjligt få så mycket information som möjligt. Funktionen testas hos de olika strukturerna, muskel-sena, led, ledband osv. Undersökningen/testerna ska reproducera smärtan, undersökningen ska alltså framkalla den smärta man besväras av.
Undersökningen bör därför utföras av legitimerad högskoleutbildad personal helst med vidareutbildning inom Ortopedisk Medicin, OMI. De enda utbildningar i Sverige som ger den kompetensen är sjukgymnast utbildningen och läkarutbildningen.

 

 

Smärtan följer även vissa regler, tex att ”smärta inte korsar mittlinjen”. Kroppen är uppdelad i höger och vänster sida, smärta från tex höger knä ger inte smärta i vänster knä och tvärt om. Samma sak gäller i ryggen, smärta från båda sidor betyder i princip att smärtan orsakas av en central struktur.
Undantag finns självklart, det ovan beskrivna gäller ett normalt fungerade nervsystem.

 

Det första steget i undersökningen är att försöka ta reda på vilken typ av smärta man besväras av.
Det brukar anges att det finns 4 olika typer av smärta: nociceptiv (”smärta vid vävnadsskada”), neuropatisk (”nerv smärta”), psykogen och idiopatisk. Typen av smärta gör att man redan där vet vilka grundorsaker till smärtan som är mer eller mindre sannolika.

 

Framför allt vid besvär från ryggraden är det viktigt att undersöka om det rör sig om neuropatisk smärta eller inte. För att kunna göra det krävs en grundlig neurologisk undersökning. Den klart vanligaste orsaken till neuropatisk smärta från ryggraden är en disk som trycker på nerverna i ryggen.

 

Testerna och anamnesen gör att det går att komma fram till en diagnos genom att successivt utesluta del för del, är det en muskelskada eller ej, är det från leden eller ej osv.